Idag känner jag mig nere. Sådär nere att jag inte orkar göra någonting, inte orkar träffa någon utan tror att jag ska sova bort hela dagen, ligga och lyssna på kissarnas helande spinnande. Jag ljuger om jag säger att jag inte vet varför, för det vet jag. Det är den där längtan i bröstet, det där som fattas för att allting ska kännas perfekt och meningsfullt. Jag ljuger om jag säger att jag inte alls tycker att det är jobbigt att alla nya barn börjar komma till familjen nu. Jag tycker att det suger och kan inte känna riktigt glädje för dom, jag tänker alldeles för mycket på mig och oss, på vårat barn som inte kom. Jag önskar att jag kunde få ett facit, ett facit på varför saker är som det är och varför saker händer när det gör. Jag önskar att vi inte behövde genomgå den här utredningen utan att vi som alla andra kunde få känna oj då, nu har jag mått illa lite väl mycket och mensen är försenad. Ett sånt där lyckligt och välkommet "misstag", en familj som inte är planerad.
Jag kan väl trösta mig med att jag har all tid i världen att plugga och söka jobb...
Hösten och livet.
En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din
För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt"
*kramar om*
SvaraRadera