Nu har allting sjunkit in.. Från att ha varit så långt borta till att bli så nära. jag har inte samma chans till att bli mamma som andra. Jag kommer antagligen inte kunna ge R den stora familj vi velat ha. Känslorna flyger runt som ett virrvarv och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Faktumet kvarstår ändå och jag känner mig fruktansvärt okvinnlig. Varför kan det inte bara gå sådär smidigt som man läser om, varför kan inte vi få ett "p-pillerbarn"? Hur kommer det sig att missbrukar och andra "dysfunktionella" får barn, människor som knappt är kapabla att ta hand om sig själva, varför ska dom sättas med ansvaret att ta hand om en människa, en annan individ när vi, som båda har jobb och är trygga inte kan.. Är det här straffet jag får ta för mina ungdomsår och det illa jag gjort andra människor?
Förtvivlan föder ärlighet och därför tänker jag vara ärliga med er. Jag känner mig inte som en riktig kvinna och jag känner mig inte värd att älskas. Jag tänker att det här är rätt åt mig men vill inte göra illa fina R mer. Ibland önskar jag så att han kunde ta sitt förnuft till fånga och istället för mig träffa någon som är värd hans kärlek och omtanke, hans tålamod och förståelse. Jag gör bara illa. Det blir bara fel.
Det där som jag visste, ja jag fick det bevisat. Det är jag legat vaken och gråtit över tyst tyst. Det var hela tiden som jag sa
Nu slutar du genast! Du och R är värda varandra, det vet du. Självklart gör det ont att du inte kan ge er vad ni önskat, men våga tro och fortsätt hoppas. Hoppet är det sista som överger. Ni kommer snart ha åtminstone två små fötter trippandes omkring och ögon som strålar bus. Jag finns vid din sida, det vet du. Ni kommer att bli en familj snart och jag tänker trakassera dig både när du är gravid med leenden och pepp. Ni är värda varandra, så det så.
SvaraRadera